عربي
Svenska
يسري الغول
عزيزتي ڤانيا…
سأكتب رسالة إلى فانيا، لا بد من ذلك.
سأقول لها إنني ما زلت أتنفس، وإن من حولي ما زالوا كذلك؛ فلعلها اعتقدت أنني قضيت مع صاروخ غادرٍ صفع المخيم أو الحي الذي نقطنه، وأننا الآن تحت الركام.
سأضحك، سأقول لها إن أجسادنا تكلست وأصابها مناعة غريبة من الموت، من ماتوا هم الصغار فقط، الصغار الذين لا يعرفون معنى الموت، ولم يخطر لهم على بال أن تسقط القذائف كسيمفونيات على أرواحهم لتأخذهم إلى رحاب السماء.
ربما ستجادلني فانيا وتقول: “إنني لا أؤمن بالجنة والخلود”، وستبدأ بخطبتها وإيماءات جسدها التي توحي بأنها ملحدة تناظر الكنيسة فتعطي درس الحياة، بينما تبتسم أوداجي رغماً عني وينطلق لساني بهويتي الدينية التي أعتز بها وأبدأ بدوري الحديث عن الأخطاء والخطايا، الحياة والموت، الجنة والخلود.
سأكتب رسالة إلى فانيا، لا بد من ذلك.
سأقول لها إنني في زمن الحرب صرت ماءً أتقي مصارع الجدران والأثاث الخشبي والمعدني؛ فقد خلعت أعضائي عضواً عضواً، وتحلّلت مني حتى لم أعد عالقاً بين الركام كما حدث مع زوجتي وأبنائي الذين لم يتعلموا كيفية التحول إلى أشياء أخرى.
سأخبرها كيف تسربت بين الجدران حتى صار صوتي خريراً لم أعرفه أو أسمعه قبلاً، وكم من معطف وقميص وبنطال تشبث بي وأنا في طريقي نحو أطفالي الذين يبكون بحرقة. كنت أتسرب إليهم بهدوء حتى لا أحدث ضجيجاً يزيد من عمق جروحهم، وأنا الذي لا حول لي ولا قوة أمام الجنون الذي يقصفنا من أعلى فيجعلنا أرضاً محروقة.
حقاً، حالما أتعافى من جروحي، وتنبت يدي اليسرى مجدداً سأبعث برسالتي إلى فانيا. سأكتب لها إن رائحة زوجتي وأطفالي كانت تزكم أنفي؛ لذا تحولتُ إلى مدخنة تنفث الرائحة إلى الخارج لعل أحداً ينقذنا؛ فبعد أن ولجتهم وصرت ماءً بارداً يقطر في أفواههم ويمسح الدماء التي علقت بأجسادهم المثخنة انهاروا ولم يصمدوا على البقاء. كانت أجسادهم ترتعش خوفاً وبرداً وعطشاً وجوعاً، ولقد حاولت جاهداً وقتها أن أصبح ذلك الـ(Hulk) الضخم الذي لا مكان له في مدينتنا، لأرفع عنهم ركام البناية التي نقطنها فأفشل.
عندما تقرأ فانيا رسالتي، ستنهار وتسألني عن السبب؛ فأجيبها بهدوء إن موت طفلي الصغير الذي ظللته بغمامتي غيّر مسام جسدي دون أن يجعلني سامقاً عظيماً كنخلة من الفولاذ، فقد غادرنا ذلك المشاكس بهدوء، كان يشخر ثم ينطفئ فتنطفئ كل حواسي بعده.
سأكتب: لقد عدت مجدداً لأصنع من نفسي ذلك الضخم، أصرخ حتى تنفجر الأرض وتتشقق السماء ويظهر خيط رفيع يصل السقف المثقوب بعرش لا أتبينه، أفتح لهم باباً موارباً كانت جدتي قد أقلعت عن فتحه بعد عودتها إلى السماء؛ فتبتسم طفلتي حاملة في يدها أخاها الصغير، تشير مودعةً بينما أحدق فيهم متجمداً لا طاقة لي بفعل شيء… هل أبكي أم أصرخ أم أموت؟
سأقول لفانيا: عدت لولدي البِكر وزوجتي. تسربت إليهم بحذر وسقيتهم من يدي شربة ماء ثم حملتهم، خرجت مهرولاً لأكتشف أنهم بلا سيقان/ أننا بلا سيقان.
أعلم أنها ستقول لي: هل تذكر الرجل الذي كان يقوم بأعمال بهلوانية في شوارع مانهتن بنيويورك دون أن تظهر سيقانه أمام العامة؟ أم لعلك لا تذكر؟ ستقول أيضاً إنها في حينه أرادت مداعبة ذلك المسكين فقرصته من إحدى ردفيه ليصرخ: (آآو) كما في أفلام هوليود، تضحك فيضحك من يتحلقون حوله، يلقون بدولاراتهم بينما يبكي العجوز لإهانته. تَخرج قدمه الخشبية أمامنا فتدمي قلوبنا، تعتذر فانيا لذلك المسكين، تطبع قبلة على خده وتلقي بعشرة دولارات داخل قبعته ثم تمضي.
ستقول صديقتي: لم لا تصنع لزوجتك قدماً خشبية؟ وهي لا تعلم أنَّ غزة لا أشجار فيها لنصنع الآلاف من السيقان التي بُترت، وأن غزة ليست بلداً أو حتى مدينة أو قرية، إنما قطعة من جحيم لا لون فيها غير الأسود.
سأبعث رسالتي حالما أتعافى وأصير بجناحين كبيرين، لا مشكلة إن كانا من الحديد أو الألمونيوم أو الفولاذ أو حتى من الريش، سأعانق زوجتي، سأحتضنها ونسافر معاً، نطير عالياً، نصل ما بعد الحدود الأخيرة، نحلق رغم أقدامنا الخشبية ونسقط كما (Iron man) بطريقة سينمائية مخيفة وسأجعل المشاة يتوقفون عن ازدراد الطعام وشرب العصائر المثلجة، سأجعلهم يهيمون في عالمنا، ويحلمون بأن يكونوا مثلنا بأجنحة.
سيصفقون يا فانيا، سأكتب لك عن تصفيقهم الحار مثل نهاية جميلة لفيلم سينمائي، سيخرج أحدهم من بين الجموع ليلتقط لنا صورة تتصدر صفحات الجرائد والمجلات، وربما يخرج آخر بمانشيت كبير ليقول إننا الـ(Jumper).
آه يا فانيا، لو كنا كأبطال ذلك الفيلم نستطيع أن نسافر كيفما نريد، لا نتوقف عند حدود، لا نختم جوازات سفر، ولا توقفنا سلطات أي بلاد أو تأمر بترحيلنا؛ لعبرنا العالم ولم نتوقف عند محطة بعينها.
آه لو كان لنا مطار يا فانيا، لو كان لنا ميناء، لو كانت لدينا نصف حياة، لاخترت العيش في إسبانيا والتقيتك عند مدخل الحمراء، ثم اقترنت بك وأنجبنا صغاراً يشبهون ملائكتي الراحلين.
عزيزتي فانيا،،
سأبعث برسالتي إليك في أي وقت، لأن الزمن في غزة خارج حسابات المجرة.
سأبكي بحرقة وأصرخ: إنني قررت أن أظل في هذا العراء مسجوناً حتى تأذن لي جدتي بصعود السماء، نعم سأقول لك ذلك، فصدقيني.
Kära Vania,
Yousri Algoul
Översätt av Moheeb Jouda
Jag ska skriva ett brev till Vania – det måste jag.
Jag ska berätta för henne att jag fortfarande andas, och att människorna omkring mig också gör det. Kanske tror hon att jag dog när en av de skoningslösa missilerna träffade flyktinglägret eller kvarteret där vi bor, och att vi nu alla ligger livlösa här under rasmassorna. Jag ska skratta och tala om för henne att våra kroppar har hårdnat och utvecklat en märklig immunitet mot döden. Det var bara barnen som dog – barnen, de enda bland oss som inte känner till dödens innebörd. Det hade aldrig fallit dem in att bomber skulle falla som symfonier över deras själar och lyfta dem upp mot himlens oändlighet.
Kanske kommer hon att säga emot mig och säga: ”Jag tror inte på det där med himlen och odödlighet.” Sedan börjar hon med ännu en av sina livliga predikningar, sådana som får en att tro att hon, trots att hon är ateist, tävlar med kyrkan om att dela ut livsvisdom. Då kommer mina halsvener att svälla – eller kanske le trots mig själv – och min tunga kommer att ge sig ut i långa utläggningar om min stolta religiösa identitet. Jag kommer att tala om misstag och synder, om liv och död, och ja, om himlen och odödligheten.
Jag ska skriva ett brev till Vania – det måste jag.
Jag ska berätta för henne att jag under kriget förvandlade mig till vatten för att skydda mig mot fallande väggar och störtande möbler. Jag skalade av mig mina kroppsdelar en efter en tills de smälte bort, och jag inte längre satt fast i rasmassorna som min hustru och mina barn, som ännu inte lärt sig förvandlingens konst.
Jag ska berätta för Vania hur jag sipprade genom väggarna, hur min röst blev till ett porlande ljud som jag aldrig tidigare hört. Jackor, skjortor och byxor klängde sig fast vid mig när jag tog mig fram till mina barn, som grät av smärta. Jag gled fram till dem så lugnt jag kunde, för att inte låta något ljud från mig fördjupa deras sår. Men jag hade varken makt eller styrka – la hawla wa-la quwwata – att stoppa vansinnet som dånade ner över oss från himlen och förvandlade oss till bränd jord.
Jag svär, så snart mina sår läker och min vänstra arm växer ut igen, ska jag skicka mitt brev till Vania. Jag ska skriva:
Lukten av min hustru och mina barn fick näsan att rinna. Så jag förvandlade mig till en skorsten för att blåsa ut ångorna, i hopp om att det skulle bli en signal som fick någon att komma och rädda oss. Men efter att jag åter blivit kallt vatten och hällt mig över dem, droppat in i deras munnar och tvättat bort det blod som torkat på deras sönderslagna kroppar, föll de samman och förlorade den sista kraft de hade kvar att överleva. Medan de skakade av rädsla, kyla, törst och hunger försökte jag av all min kraft förvandla mig till Hulken och lyfta bort rasmassorna från dem. Men Hulken har ingen plats i Gaza, så jag misslyckades.
När Vania läser mitt brev kommer hon att bryta ihop och fråga hur detta kunde ske. Jag ska lugnt svara att min yngste sons död – han som jag skuggade med mitt moln på samma sätt som Gud skuggade Profeten med sitt – förändrade varje por i min kropp, men utan att göra mig till den där gröna jätten, hög och mäktig som en palm av stål. Min son lämnade oss tyst, den lilla rackaren. Ena stunden snarkade han, nästa stund var hans liv utsläckt – och med det alla mina sinnen.
Jag ska skriva:
Jag försökte ännu en gång framkalla den där kolossen någonstans djupt inom mig. Att släppa ut ett vrål så djupt att marken skakade och himlen sprack upp, och ur sprickan skulle en tunn tråd falla ner och förena det sönderslitna taket på mitt hus med en tron högt där ovanför som jag inte riktigt kunde se. Jag skulle öppna en dörr för min familj, en sådan som min mormor inte lämnade på glänt när hon återvände till himlen. Min dotter skulle le medan hon bar sin lillebror på ena armen och vinkade adjö med den andra, medan jag stod kvar och stirrade upp mot dem, förstenad och fullständigt maktlös. Skulle jag gråta, skrika eller dö?
Jag ska säga till Vania:
Jag gick tillbaka efter min hustru och min förstfödde son. Jag gled varsamt fram till dem, räckte dem vatten ur min hand, lyfte upp dem och bar ut dem ur huset så snabbt jag kunde. Bara för att upptäcka att de – att vi – inte hade några ben.
Jag vet precis vad Vania kommer att säga.
”Minns du mannen som brukade uppträda som clown på Manhattans gator och aldrig lät publiken se hans ben? Eller kanske minns du honom inte.”
Hon kommer att berätta hur hon en gång ville skämta med honom, så hon nöp honom i baken och fick honom att ropa ”Aj!” på samma sätt som i Hollywoodfilmer. Hon skrattade, och publiken runt omkring skrattade också och kastade dollarsedlar över honom. Men mannen grät av förödmjukelse, eftersom hans träben hade glidit ur kostymen så att alla kunde se det. Stackars människa, det krossade våra små hjärtan.
Vania bad om ursäkt, kysste honom på kinden, lade tio dollar i hans hatt och gick därifrån.
”Varför gör du inte ett träben åt din hustru?” kommer hon att säga, utan att veta att Gaza inte har träd nog för att tillverka tillräckligt många ben åt de tusentals människor som fått sina amputerade. Utan att veta att Gaza inte är ett land, inte ens en stad eller by, utan snarare en liten bit av helvetet, berövad alla färger utom svart.
Jag ska skicka mitt brev när jag blivit frisk och när jag fått två stora vingar. Järn, aluminium, stål eller fjädrar – det spelar ingen roll vad de är gjorda av. Jag ska omfamna min hustru, hålla henne tätt intill mig, och så ska vi ge oss av, flyga högt upp. Vi ska ta oss bortom den sista gränsen och sväva omkring där en stund för att trotsa våra träben. Sedan ska vi störta ner mot jorden som Iron Man, så skrämmande och filmiskt som möjligt. Jag ska få människorna att sluta vräka i sig mat och hälla i sig sina iskalla drycker. Jag ska få dem att vandra runt i vår värld en stund, och de kommer att drömma om att ha vingar som våra.
De kommer att applådera, Vania. Jag ska skriva till dig om deras applåder. Någon kommer att träda fram ur folkmassan och fotografera oss, och bilden kommer att hamna på förstasidan i alla tidningar och magasin. Kanske kommer en journalist att sätta en stor rubrik över sin artikel och kalla oss ”Hopparna”.
Ah, Vania, om vi ändå verkligen vore som hjältarna i den där filmen. Då skulle vi kunna resa vart vi ville utan att stanna vid gränser för att få våra pass stämplade. Inget lands myndigheter skulle kunna neka oss inträde eller deportera oss. Vi skulle färdas över hela världen utan att stoppas vid en enda kontrollpost.
Om vi bara hade en flygplats, Vania, om vi bara hade en hamn – om vi bara hade ett halvt liv! Då skulle jag flytta till Spanien och möta dig vid ingången till Alhambra. Sedan skulle jag gifta mig med dig, och vi skulle få barn som liknade mina bortgångna änglar.
Kära Vania,
Jag kan skicka mitt brev till dig när som helst, eftersom tiden i Gaza ligger bortom vår galax alla beräkningar.
Men när den stunden väl kommer ska jag brista i gråt och ropa:
”Jag har fattat mitt beslut! Jag kommer att förbli fängslad i detta friluftsfängelse tills min mormor låter mig stiga upp till himlen!”
Ja, det är vad jag ska säga till dig.
Snälla, tro mig.
Yousri Alghoul är en palestinsk romanförfattare, novellist, essäist och kulturaktivist från Gaza stad, erkänd som en av den samtida palestinska litteraturens viktigaste röster. Han föddes 1980 i flyktinglägret Al-Shati och har en magisterexamen i Mellanösternstudier från Al-Azhar-universitetet i Gaza. Hans litterära verk behandlar teman som fördrivning, minne, krig, värdighet och motståndskraft, med utgångspunkt i palestiniernas levda erfarenheter i Gaza. Alghoul har publicerat flera uppmärksammade romaner och novellsamlingar, däribland The Dead Resurrected from Gaza, Gallows of Darkness och Sometimes John F. Kennedy Hallucinates. Efter kriget i Gaza flyttade han till Schweiz som författarstipendiat inom ett internationellt skyddsprogram för hotade författare, där han fortsätter sitt litterära och kulturella arbete. År 2026 översattes hans roman My Beloved Gaza till italienska, vilket introducerade hans starka berättarröst för en bredare europeisk publik. Genom sitt författarskap och sitt kulturengagemang dokumenterar Alghoul palestinska erfarenheter och bekräftar berättandets kraft som bärare av minne, motstånd och hopp.
